Den stund när en kvinna blir mamma förändras allt på en gång.

Hela kvinnokroppen liksom faller i bitar och bygger upp sig till en ny form. Förändringarna sker på alla nivåer - hormonell, fysisk, psykologisk och emotionell.

Detta är verkligen svårt, för det som fungerat förut, fungerar inte längre dock har det kommit upp så mycket annat, okänt. Inte sällan får kvinnorna depression, vilken man kan ha svårt att erkänna även för sig själv. Det händer på grund av att i samhället råder det en etablerad opinion om att förlossningen är en naturlig företeelse som inte kräver någon omsorgsfull attityd vare sig till den eller till kvinnans själ och kropp.

"Sedan urminnes tider har kvinnor fött och fostrat sina barn som ju klarat sig på något vis! " Sådana formuleringar kan man höra inte bara från män (som ärligt talat inte har någon aning om detta). Ofta tycker kvinnorna själva att födelsen inte är något märkvärdigt, för har de verkligen klarat av det – några genom att bita ihop och gråta i kudden, andra förbjöd bara sig själva att känna smärta, medan vissa på riktigt njöt av födseln och av att de tog hand om sin baby och därför anser de nu att alla måste känna likadant.

Men inte alla har det så. Tvärtom, det sker oftast på ett annat sätt.

Tillsammans med födseln och barnets uppkomst stormar dessa in i kvinnans liv:
- sömnbrist eller ingen sömn alls
- undernäring och vitaminbrist
- skam, skuld och förkastande av sin nya roll
- överdriven ansvarskänsla
- avstående från sina vanliga intressen och hobbyer
- total brist på fritid
- kronisk trötthet
- inte en enda idé om självförverkligande
- irritabilitet
- ökad oro

Och det är bara en förkortad lista över det som en nybliven mamma kan utsättas för. För att inte nämna att havandeskapet knappast är någon lätt period. Så i slutändan ser situationen ut så här – kvinnan blir utmattad vid barnets första år. Hon är trött.

Hon känner att hon har förlorat sig själv och löst upp sig i familjen. Som om hon inte finns. Hon är borta från sin inre radar.

Vad har hänt den person jag varit förut? – så kan hon fråga sig och de andra utan att få något svar.

Det som hänt är följande.
Det har skett en övergång från en Kvinna till en Kattkvinna. Till en tigrinna närmare bestämd, som med endast sin blick kan döda var och en som hotar hennes unges säkerhet.
Från en Kvinna till en kvinna som Källa som har gett ett liv, vilket i sin tur, på sin tid, på ett eller ett annat sätt kommer att ge ett nytt liv.
Från en Kvinna till en Kejsarinna som kröner sitt barn med sin egen krona och tronsätter denne på sin egen tron.

Allt detta redan hänt och allt detta ska accepteras och omvandlas till erfarenhet för att så småningom kunna komma ännu längre fram, där Kejsarinnan, Källan och Vildkatten blir till en Vanlig Kvinna igen.

En Vanlig Kvinna med sina intressen, ideer, planer, smaker, tycken och tid. Med sina segrar. Med sin tron där hon tar upp kronan över huvudet. Men det gör hon ensam, eftersom vi blivit till jag igen vid den tiden.

För att komma tillbaka till sig själv ska man inte hålla fast vid de gamla föreställningarna om sig själv. Den person finns inte längre som man varit förut. Ett nytt jag kan inte heller uppstå, men man kan bekanta sig med detta jag just nu, genom att se på spåren efter vägen hon gått. Och det är inte lite som hon gått.

Ibland gick hon barfota på glödande kol för att sedan med fötterna blödande av brännskadorna gå över ett kilometerlångt täcke av vit snö.

Ibland tog hon på sig sandaler och på morgondaggen gick hon ut i trädgården för att plantera hallonbuskar där. På kvällen kom hon hem – ibland med ett kärl full av bären och ibland med sönderstuckna fingrar.

Ibland trädde hon käckt fram och ibland rörde hon sig som en sovande sköldpadda. Men alltid gick hon framåt, som om något osynligt bogserade henne någonstans. Med "någonstans" menar man moderskapet – den plats där hon ofrånkomligt blir till finaste aska för att förstå det enda, att man återföds ur askan.